Jag har en pojkvän sen ca 2 år tillbaks.

Idag har vi ganska just flyttat in i en lägenhet, en stor 3 rummare som är lite klantigt byggt men me love. Det är min pojkvän som köpt lägenheten oc den var i ganska dåligt skick så vi remppar för fullt.

Men nu till mitt dilemma.

Han har ett ganska krävande och fysiskt jobb. Han måste i princip jobba nu 10-12->      h/dygn. fast han är sjuk. Fast vi bor på en byggarbetsplats. Han är trött och lessen och stressad, och vad är jag? Jo arg. För att han är dum i huve som jobbar fasten han är sjuk och för att jag redan bott 2 mån på en "byggarbetsplats".

Han skulle behöva stöd och ompyssling.

Men, jo.

Men livet skall väl inte behöva vara lätt.

"Du pratar bra svenska, är du född i sverige?"

-är en kommentar jag får ganska ofta.

När mitt svar då blir något i stil med: "Nej, jag är född i Fi, mina föreldrar är födda i Fi och deras föreldrar är födda i FI osv" blir många förvånade.

Är det faktiskt så, att ni i Sverige inte vet om att finland har två nationella språk, svenska OCH finska. Och ni finlandssvenskar, har ni samma erfarenhet?

Det här är mitt första inlägg. Men det kommer det inte alls att handla om.

I tider då SD kommer in i Sveriges riksdag så är det kanske helt fel med ett sånthär inlägg. Och jag vill inte misstolkas.

Jag aldrig förstått mig så mycket på rasism.  Aldrig förstått varför det okända inte kan vara inntressant. Aldrig förstått det konstiga med homusexualitet, och aldrig förstått varför de inte skulle få adoptera. det handlar om  människor. Som du och jag. Det handlar om kärlek.

Att det är vår skyldighet att erbjuda innvandrare stöd, vård och utbildning har jag alltid sett som en självklarhet. I Norden "flippar" folk av arbetslöshet, dåliga äktenskap och missbruk. Och det är ju förståerligt. Men då måste vi även förstå att en människa från ett krigshärjat land, som sett eller blivit utsatt för saker som våldtäckt, tortyr, misshandel, förföljelse. Sett delar av sin familj och släkt bli mördade. Att såna människor kanske inte är annorlunda än du och jag. Det är helt enkelt bara en människa som är sönder, som på ett eller annat sätt sörjer och behöver hjälp.

I förgår upplevde jag dock något som var nytt för mig. Jag upplevde "de vil jag inte ha i mit land"-känslan. Den var ny för mig. i förgår var jag inne i en liten liten matbutik, en siwa. Och där i trängseln vid kassan, när jag var påväg ut ur butiken "satt" en kvinna täckt från topp till tå och med stora solglasögon. Hon hade antagligen fallit men när jag såg henne. Blev jag rädd. Man såg på hennes kläder att hon var "täckt" och inte "klädd".

Dagen efter, igår, råkade en kvinna täckt i burka vara väldigt nära på busshållplatsen på nylandsgatan i Åbo. Mycke människor, en kvinna i burka- och samma känsla.

Otrygghet tror jag det var.

Jag hade ingen chans i världen att identifiera den här kvinnan- eller hur vet jag att det var en kvinna? Det hände så mycket ont i världen. Kanske är det nyheternas påverkan. Men jag blev rädd. Jag vet att det handlar om så mycket mer i roten men om man ser till ytan så kunde det lika gärna vara en kvinna med rånarluva-eller?

Vad tycker ni?